Här kommer en artikel ur Metro om ett experiment med iPads som visa lite av dess potential.
av Johan Norberg Metro
För ett halvår sedan gav forskare vid Massachusets Institute of Technology en varsin surfplatta till barnen i två fattiga etiopiska byar, riktiga avkrokar som aldrig mött elektricitet eller det skrivna ordet. Barnen fick inga instruktioner, och hade ändå inte kunnat läsa några. Men surfplattorna var fyllda med program, spel, böcker, serier och filmer och laddas med solpaneler. Via en trådlös uppkoppling kunde forskarna lägga till appar och öka svårighetsgraden, och kunde övervaka barnen och filma beteendet. Det de såg var omtumlande.
Barnen öppnade snabbt förpackningarna och klurade på nolltid ut hur de skulle sätta igång plattorna. Ett mönster av spontant samarbete och konkurrens växte omedelbart fram, där de barn som först begrep en applikation hjälpte andra att förstå, och sedan tävlade de om att bli bäst på dem. Experimentlustan var total. Några barn lyckades till och med inaktivera en spärr forskarna satt in för att de inte skulle kunna ta foton själva.
E fter en vecka använde varje barn i genomsnitt runt 50 olika applikationer om dagen. Efter två veckor hade de första barnen börjat lära sig vissa bokstäver, och började tävla med varandra om att förstå fler. Efter någon månad hade de lärt sig en sång om alfabetet.
Experimentet fortgår och filantropen Nicholas Negroponte, som ligger bakom det, har stora förhoppningar. Han tror att barnen håller på att lära sig att läsa, utan hjälp av vuxna, utan skolor. Vi får väl se. Men redan har vi lärt oss att det inte finns något skäl att ge upp om någons lärande, någonstans. Den naturliga upptäckarglädjen, som stimuleras av stegrade utmaningar och små belöningar varje gång man begriper något är den effektivaste pedagogik som finns. Som Negroponte säger: om etiopiska kan lära sig läsa utan skolor, vad säger det om oss, som inte får alla att läsa trots skolor? Precis var i processen dödar vi det här lustfyllda lärandet?
Mappen 